Hej

Nu sitter jag vid capios seeega dator som dom har haft hur länge som helst. Det känns som om den är typ 30 år gammal eller nåt.

Idag började jag och S dagen med yoga och ansiktsmassagen som vi lärde oss hos Larissa, som är vår sjukgymnast, igår. Larissa är verkligen superhärlig, hon har alltid så mycket energi och hela hon lyser av livsglädje. Nedräkningen har börjat, idag är det bara åtta dagar kvar här, sen åker jag hem och kommer aldrig mer tillbaka. Jag är en ganska känslosam person, och det känns faktiskt riktigt sorgligt att jag alrig mer kommer sitta vid den här datorn och bli förbannad för att den inte startar. Jag kommer inte längre kunna gå in i mitt rum och sucka åt den obäddade sängen, jag kommer aldrig mer mata fiskarna i akvariet efter den första april. Men det känns självklart inte bara tråkigt, det ska bli skönt också, att komma ut till det riktiga livet och se vad det har att bjuda på! :)