Jag måste bara skriva och "föreviga" det sista samtalet med Larissa. När jag gick till henne regnade det lite smått och det var riktigt fuktigt i luften. Jag vet inte, kanske var det den där trista och sorgliga stämningen i luften utomhus , som senare aktiverade gråten som rann nerför mina kinder när jag mötte Larissa i dörren. Hon möter en alltid med sitt största leende.

Jag fick höra att jag utvecklats så mycket sen jag kom hit. Jag minns när jag skulle gå på kroppskännedom för första gången. jag var jättenervös, men Fanny, en annan patient, berättade att Larissa var en helt underbar person och att jag inte alls behövde vara nervös. Det är verkligen så, Larissa ser varje individ och får varenda en att känna sig speciell. När jag var hos henne för första gången vågade jag inte göra de gäspövningar vi alltid gör innan vi kör yoga. Men nu, nu gäspar jag som om det inte alls var något problem. Sen det här med nej-övningen, när vi står i en ring, kliver fram med ena benet och säger nej högt och tydligt, det var också jättepinsamt först. Nu kan jag göra det också. Sist men inte minst massagen. Den är bara guuld värd! Jag älskar när man ligger på mage och hon trycker jättehårt på ryggkotorna så att det knäcker till...

 Jag är verkligen såå tacksam över att jag fått träffa Larissa. En sådan som hon träffar man bara en gång i livet!

Nu ska jag fortsätta mitt "riktiga" liv därhemma, men jag kommer alltid tänka på henne med ett leende på läpparna så fort jag hör ordet "glada punkten" :D